rädd....

Jag är rädd för andra människor, rädd för dig.Rädd för mina egna tankar, rädd för alla minnen.Rädd för alla känslor. Rädd för allt jag inte har kontroll över.Rädd för ovissheten.Rädd för ångesten , rädd för rösterna. Rädd för döden, rädd för att bli galen, rädd för att bli knäpp.Rädd för spriten som får mig att känna,rädd för drogerna som får mig att fortsätta fly.Rädd för att må bra, rädd för att skrattar och le,rädd för att du kankse inte orkar gå bredvid.Rädd för att lita på andra, rädd för att lita på mig själv.Rädd för alla rakblad som skär, Rädd för sömnlösa nätter, rädd för alla mardrömmar.Rädd maten, rädd för att bli oretvist dömd.Rädd för närhet, rädd för ensamheten, rädd för livet,rädd för mig själv. Jag är rädd.Jag är livrädd.

Lilla carro kommer fram allt oftare. Hon är alltid lika rädd och ledsen. Jag brukar försöka trösta henne,men idag blev jag bara irreterad för att hon kom fram. Hon kommer jämt så olägligt.Men jag ångra att jag stötte bort henne.Jag ska inte lämna henne eller svika henne som alla andra har gjort.Hon får vara ledsen, hon får gråta. Det är bara stora carro som inte klara av det. Som skäms för varje tår.Hon får skrika, hon får vara arg, ledsen och besviken.Jag stannar kvar till kaoset har lagt sig.Jag ska INTE lämna henne.Det är inte många som har fått träffa lilla carro. Det är ingen vidare trevlig sida i mig.Hon är jämt så rädd. Hon ser farliga saker överallt.Hon får inte vara ifred för minnena.Hon är alltid på sin vakt, och när någon kommer nära ryggar hon bort. Men egentligen skriker hon efter en kram.Lilla carro är rädd för ensamheten.Då kryper hon i hop på golvet och bara skakar.Och när stora carro väljer den lätta vägen genom att fly(som hon ofta gör) då lämnar hon lilla carro ensam med allt kaos. Lilla carro får gå den tuffa vägen själv.Ochdet är inte rättvist.Jag ska bättra mig,jag ska försöka ta hand om den lilla trasiga carro.Jag ska hålla henne i min famn,viska i hennes öra att allt kommer bli bra.Och jag stannar kvar. Jag hjälper lilla carro att bära det mörka , det hemska, det som gör så ont..

Hjärnspöket. kära ana..

Hjärnspöket va min allra bästa vän i många år,hon berättade sanningen för mig,den som andra såg men va för snälla för att säga.Hon hjälpte mig att kämpa, hon svek mig aldrig.När andra började hota, blev rädda eller oroliga,stöttade hon mig.
Andra tröttande på mig, tyckte att jag va bersvärlig och jobbig,
men hjärnspöket stannade kvar.
De andra förstod aldrig hur jag tänkte och kände,
hur mycket jag än försökte förklara,
kom de inte ens i närheten.
Jag tänkte fel, sa de.
Att hjärnan lurade mig,
att de va inte sanningen.
Så upplevde inte andra de.
Mina tankar kanske aldrig stämde med eran värld,
men de va min sanning.
jag va tjock och äcklig..Hjärnspöket hjälpte mig komma på ursäkter och undanflykter,så jag skulle klara lite till.men till slut började jag lyssna mer på de andra, de sa att jag va tvungen att brytra med henne,att hon inte va bra för mig,att de va sjukt..Jag blev tröttare och orkade ingenting längre.Jag va trött på livet.Jag tog ett beslut,jag va tvungen att bli fri i från henne kära ana,hon höll på att ta död på mig.Jag skrek åt hjärnspöket,bad henne att låta mig va,jag ville bli fri.Hon fick mindre och mindre plats,
och hon va inte glad.
Slängde elaka kommentarer,
var dag.
att jag va värdelös och äcklig,
någon som andra inte ville ha att göra med.
Någon som aldrig någonsin skulle bli omtyckt.Men jag blev aldrig riktigt fri,
hur mycket jag än försökte fanns hon fortfarande kvar.
Förlåt för mina hårda ord Ana,
förlåt för jag ville att du skulle försvinna.
Hur tänkte jag?
Självklart klara jag mig inte utan dig.
Tack för du inte lämnade mig.

NU får vi lägga upp en ny plan,
ingen får veta att vi sammarbeta,
att vi sträva efter samma mål.
Klistra på en lycklig fasad utåt,
hålla tankarna för mig själv.
Aldrig prata om rädslan långt där inne,
hålla alla på avstånd.
Du och jag kära ätstörning..

Änglarna ropar på mig, de skriker efter mig, ber mig att komma. Komma till drömmarnas värld.Komma dit där allt är tryggt och fint.Där finns inga äckliga monster, ingen som gör en illa......kom , kom , kom...Änglarna ropar på mig, de skriker efter mig, ber mig att komma. Änglarna viskar i mitt öra,att jag inte längre behöver vara rädd.Att jag är välkommen till drömmarnas land.kom , kom , kom...Änglarna ropar på mig, de skriker efter mig, ber mig att komma. Dom säger att nu är det dags,nu slipper du lida mer.Håll i våra händer,kom , kom , kom...Änglarna ropar på mig, de skriker efter mig, ber mig att komma.Dom viskar,att jag slipper vara ensam.Att här har jag dom.Dom tar bort smärta,läker alla sår.kom , kom , kom...Änglarna ropar på mig, de skriker efter mig, ber mig att komma.Jag tar deras händer,jag blundar och ler...Snart är det över ,snart behöver jag ej lida mer.Jag kommer , jag kommer, jag kommer nu.

Fastspänd. jag är onsynlig, hon som ingen ser. Jag är jobbig och besvärlig, hon de får trycka ner, spänna fast. Demonerna är i mig., och jag får panik. Skriker, vill fly... men kommer ingenstans. Har remmar runt hela kroppen. DE vakar över mig, och min panik växer, jag är fastspänd. Ingen förstår hur ont de gör inuti. DE ser inte, känner inte smärtan som bränner. DEmonerna skrattar av elakhet. NU är jag ett enklelt byte, nu kan de ta mig, göra vad de vill, bryta ner mig sakta.. Och personalen bara står och titta på. Jag måste kunna få fly, annas dör jag.

Känner sorg och smärta idag. Allt inombords gör så fruktansvärt ont. Sover med kniv under kudden.. känner mig inte trygg.
Lilla carro är så ledsen för allt. Lilla carro kan inte glömma alla hemskheter som hände förr. Rädslan ser du i hennes ögon. DEn där jagade blicken.. Hon letar efter en trygg plats, där hon kan få vara, bara andas ut, där inget ont händer.
Det har gått många år nu, men jag kan inte gå vidare. Alla jäkla övergrepp.. DE har förstört mitt liv... DE bor där innuti mig, äter upp mig sakta. I alla dessa år har jag flytt i från de, de har gjort så ont, att jag missbrukat allt som går, bara för att orka stå ut. Idag har jag plockat bort dessa flyktvägar, och livet gör mer ont, nu har jag inget att döva de med.
Jag har alltid intalat mig att om jag blundar och inte ser de, de jag inte pratar om har ALDRIG hänt. Så har jag fungerat i många år nu... men allt börja komma i fatt mig. Allt de fruktansvärda har hänt, hur mycket jag än vill glömma allt , så går de inte, de har satt så djupa spår. En bit av mig är död.
Jag bara gråter just nu, får ångest attacker och massa flash backs, de tröttar ut mig.. Alla dessa år av terapi, och jag har inte berabertat någonting.. vi har pratat om de på ytan.. men inte mer.. Jag tror kroppen säger nu att nu är de dags.. NU måste jag börja, för att sedan gå vidare, och kanske kunna börja leva.
Jag har börjat hävda mig lite mer nu.. innan sa jag inget och andra kunde säga eller göra va de ville av mig, fast jag blev skadad av de. Idag börja jag sätta upp en gräns, hit men inte längre.. Inegn har rätt att klampa in i mitt innersta.
Bearbetningen kommer att ta tid, och de kommer väcka så mycket inom mig, och jag undra kommer jag klarA av de? Eller kommer de bli för smärtsamt?
Har jag något val?? VIll jag ha någon förändring??
Jag vill ha en förändring, jag vill ta mig igenom detta. jag vet att de kommer göra så ont, men jag har ju faktiskt bra människor runt om kring mig..så jag hoppas att de lindra mitt fall lite.
Jag hoppas att jag klara av de..hjälpa lilla carro inombords att få lugn..

Min själ är fången av de destruktiva.Ondksn i dina ögon, srämmer mig.Hatet i din kropp,förnedra mig.Jag slår mig fri,letar efter livet.Men min själ är fången,kämpar för att få den fri från all skuld och skam.Jag kämpar för livet.Jag kämpar för att du inte ska dra ner mig till helvetet igen.Jag längtar efter glädje, jag längtar efter ro i min kropp.Jag strävar efter livet..

Sitter och önskar att någon någongång ska förstå, vilket helvete livet kan vara. Vilken kamp de är varje dag..Önskar att någon kunde läsa mina tankar, för jag är för rädd för att sätta ord på de.. När ska någon se igenom alla dessa masker jag har för att skydda mig, för att överleva, när ska någon försöka komma innanför de hårda skalet.. En del tror att jag provocera andra genom att alltid säga "jag vet inte" folk ger upp och tycker att jag är jobbig. Men jag är rädd.. För de få människor jag vågat släppa in en liten liten bit, har försvunnit.. varför skulle andra vilja lyssna på alla hemskheter, varför skulle någon ens försöka..
Jag vill leva, inte bara överleva.. vill kunna andas, vakna en dag utan den ständiga ångesten.. jag hoppas.. men kanske är jag naiv... kanske skulle jag sluta leva i min fantasi värld, kanske dags att vakna upp.. inse att livet inte är nått för mig..

Jag viskar "snälla hjälp mig", men ingen hör....