panik....

Natten har varit hemsk, massa mardrömmar....
Sitter och skakar, kan knappt andas.
Minnena gör ont...

Idag ska min lilla syster ha kalas, jag var där en runda igår, för jag orkar inte va där just nu när "alla" är där, de blir för mycket...
Min lilla syster fyller 8år, och hon frågade mig varför jag kände mig dålig..... om jag inte kunde stanna.... *de gjorde ont i mitt hjärta* Mina armar är alldeles ärriga efter alla de destruktivca åren, en gång frågade min systers kompis varför jag hade så måna ärr, min lilla syster svarade, att de va min hund som gjort de. DE lät så roligt......hon tror att de är därför..

varit ute med min hund nu, gick en långrunda... hon är mitt allt.. utan henne hade jag inte funnits. förr bodde jag nästan på psyk, men på fyra år som jag nu har haft henne har jag knappt varit inlagd alls.. hon är min räddning, gör ALLT för henne.

Hon gör mig lugn.....

***

Vem är jag,
jo hon som blev förstörd, bestulen på sitt eget liv.
Flickan som ingen förstår,
hon där, hon som e så konstig.
Vem är jag,
hon som utnyttjades,
som dom sparkade på, när hon redan låg ner.,
Alla hårda ord, ekar fortfarande i hennes huvud.
Vem är jag,
hon som är så rädd, hon som alltid blir övergiven,
hon ingen kan älska,
hon som alla flyr från.
Vem är jag,
hon som inte vågade leva,
inte lita på någon.
Som alltid va ensam.
Vem är jag,
hon som gråter och skriker om natten,
hon som inte står ut,
hon dom fick spänna fast.
Vem är jag,
jo,jag är hon som ingen ser,
jag är hon som flyr..

***

Inom mig är allt kaos.,
de svarta deprimerande livet,
måla jag rött med mina handleder.

***

MIna tårar rinner,
och de lilla hopp jag haft försvinner....
Demonerna skriker,
jag är deras,
de bestämmer..
Utan dom,
är jag ingen.
Med dom är jag deprimerad och sårad.
DE matar mig med ångest,
de är deras näring.
men jag vill inte ha nån näring,
jag vill tyna bort från helvetet.
Mina tårar rinner,
och de lilla hopp jag haft försvinner..

***

Hela min värld rasar..Jag vet inte längre vad jag ska ta mig till..
Jag strävar efter något som är lite lite bättre.,
men ändå trilla jag jag så långt ner.
Gör saker för att straffa / skada mig själv, som jag trodde jag slutat med helt. Trodde jag gått vidare.. trodde att jag strävade efter livet.
Jag blir så arg , ledsen och besviken på mig själv.. Varför klara jag inte stå emot de hemska, varför hatar jag mig själv så mycket..? Varför är jag inte värd att bara vara.. varför alla dessa hemskheter..
Jag minns inte längre hur de är att vara glad, min strävan efter livet " ett vanligt" liv, minskar. DE mörkar bara växer och tar över mitt tänkande , tar över mina känslor.
Jag börja bli rädd nu..
Jag är så trött på att vara jobbig, i vägen och besvärlig..Kanske borde jag vara tyst, stänga in mig i mig själv.. inte prata om de destruktiva som äter upp mig... inte berätta om mina konstiga tankar och mina jobbiga känslor..
Jag står vid en väg som delas till två.. Strävan mot ett värdigt liv, som skrämmer mig.. eller den vägen jag lyckats välja, den mörka och hemska vägen.. vilket håll ska jag gå.? Jag känner bara till de mörka, de hemska..så har livet alltid varit.. där vet jag vad jag får, vad jag kan förvänta mig... men ändå lockas mina tankar till den andre stigen... att bara få vara , kunna andas..
Jag känner mig bara så fruktansvärt ensam. DEt är bara jag och allt mitt kaos. Jag vill inte falla mer, de gör för ont... jag är bara så rädd..
****