torsdag 30 oktober 2008

*suck*



uppe mega tidigt idag.... väntar på att golvläggare ska komma nu och fixa golvet i köket...
tycker mest de e bökigt att flytta runt alla grejjor...

Haft en jobbig natt, inte kommit till ro alls. varit jätte orolig i kroppen.. Hade ingen tid hos psykologen denna vecka, hon har varit ledig, och de känns... Jag är en vane människa, så fort saker förändras lite, blir jag super orolig och nervös. :( larvig man kan va....

Igår var vädret fruktansvärt här, frös hela dagen, och man blev genom blöt när man varit ute med hunden..

MIn syster åkte hem i går. Och i kväll är de kalas för min minsta syster... Får se om jag hinner dit....

Köpte snygga stövlar igår, och ett par boots liknande. :) alltid skoj att handla...

Ska titta på en annan lägenhet i eftermiddag... Hoppas den är fin... står 1:a i kön.

onsdag 29 oktober 2008

livet jävlas med mig..

varit hos tandläkaren nu på morgonen... de va inget trevligt... och jag har strulat till de... som vanligt....

Haft en riktigt jobbig natt, en massa mardrömmar som kändes så verkliga. va rädd när jag vaknade...

PÅ fredag börja de i min lägenhet att byta golv... himla krångel att flytta runt allt. De skulle komma nån och titta på de ena golvet idag efter kl 13.

Syrran kommer på besök i eftermiddag och stannar till fredag. DE ska bli mysigt.. Hoppas bara ångesten håller sig lugn. Och att demonerna inte börja spökar.

Ska ut och springa av mig lite ångest nu... behöver rensa huvudet...

tisdag 28 oktober 2008





känner mig ledsen idag, vill bara gömma mig....

Mitt hjärta gråter, skriker.... smätran är stor..





söndag 26 oktober 2008

blir galen...........

liten idag, men de jobbiga tankarna är stora


Livet känns hårt idag. Ångesten och minnen plågar mig.... GRåter inombords.
Känner mig så liten och rädd..


De destruktiva skriker inne i mitt huvud.Jag ska stå emot. Måste stå emot... men hur?
Men allt som går att döva lite lite med lockar något enormt.....

Jag vill bara krypa upp i en trygg famn, vila där tills livet känns lite lättare..

lördag 25 oktober 2008


jag känner mig som en struts idag. KÖr huvudet ner i sanden.
MInnena plågar mig, bryter ner mig. DE destruktiva är så stark.
Va ute en liten runda igår. Men fick typ panik sen, och fick åka hem. Att va nykter ute, va inte kul...
Idag skulle jag typ bara städa, men ångesten bara maler.... varit ite en lång runda med vovven... behövde rensa huvudet.
Allt känns mörkt idag. tråkigt. En massa äckelkänslor, skuld o skam trycker ner mig.. hatar att vara jag.......

fredag 24 oktober 2008

rädd....





Jag är rädd för andra människor, rädd för dig.Rädd för mina egna tankar, rädd för alla minnen.Rädd för alla känslor. Rädd för allt jag inte har kontroll över.Rädd för ovissheten.Rädd för ångesten , rädd för rösterna. Rädd för döden, rädd för att bli galen, rädd för att bli knäpp.Rädd för spriten som får mig att känna,rädd för drogerna som får mig att fortsätta fly.Rädd för att må bra, rädd för att skrattar och le,rädd för att du kankse inte orkar gå bredvid.Rädd för att lita på andra, rädd för att lita på mig själv.Rädd för alla rakblad som skär, Rädd för sömnlösa nätter, rädd för alla mardrömmar.Rädd maten, rädd för att bli oretvist dömd.Rädd för närhet, rädd för ensamheten, rädd för livet,rädd för mig själv. Jag är rädd.Jag är livrädd.




Lilla carro kommer fram allt oftare. Hon är alltid lika rädd och ledsen. Jag brukar försöka trösta henne,men idag blev jag bara irreterad för att hon kom fram. Hon kommer jämt så olägligt.Men jag ångra att jag stötte bort henne.Jag ska inte lämna henne eller svika henne som alla andra har gjort.Hon får vara ledsen, hon får gråta. Det är bara stora carro som inte klara av det. Som skäms för varje tår.Hon får skrika, hon får vara arg, ledsen och besviken.Jag stannar kvar till kaoset har lagt sig.Jag ska INTE lämna henne.Det är inte många som har fått träffa lilla carro. Det är ingen vidare trevlig sida i mig.Hon är jämt så rädd. Hon ser farliga saker överallt.Hon får inte vara ifred för minnena.Hon är alltid på sin vakt, och när någon kommer nära ryggar hon bort. Men egentligen skriker hon efter en kram.Lilla carro är rädd för ensamheten.Då kryper hon i hop på golvet och bara skakar.Och när stora carro väljer den lätta vägen genom att fly(som hon ofta gör) då lämnar hon lilla carro ensam med allt kaos. Lilla carro får gå den tuffa vägen själv.Ochdet är inte rättvist.Jag ska bättra mig,jag ska försöka ta hand om den lilla trasiga carro.Jag ska hålla henne i min famn,viska i hennes öra att allt kommer bli bra.Och jag stannar kvar. Jag hjälper lilla carro att bära det mörka , det hemska, det som gör så ont..







Hjärnspöket. kära ana..

Hjärnspöket va min allra bästa vän i många år,hon berättade sanningen för mig,den som andra såg men va för snälla för att säga.Hon hjälpte mig att kämpa, hon svek mig aldrig.När andra började hota, blev rädda eller oroliga,stöttade hon mig.
Andra tröttande på mig, tyckte att jag va bersvärlig och jobbig,
men hjärnspöket stannade kvar.
De andra förstod aldrig hur jag tänkte och kände,
hur mycket jag än försökte förklara,
kom de inte ens i närheten.
Jag tänkte fel, sa de.
Att hjärnan lurade mig,
att de va inte sanningen.
Så upplevde inte andra de.
Mina tankar kanske aldrig stämde med eran värld,
men de va min sanning.
jag va tjock och äcklig..Hjärnspöket hjälpte mig komma på ursäkter och undanflykter,så jag skulle klara lite till.men till slut började jag lyssna mer på de andra, de sa att jag va tvungen att brytra med henne,att hon inte va bra för mig,att de va sjukt..Jag blev tröttare och orkade ingenting längre.Jag va trött på livet.Jag tog ett beslut,jag va tvungen att bli fri i från henne kära ana,hon höll på att ta död på mig.Jag skrek åt hjärnspöket,bad henne att låta mig va,jag ville bli fri.Hon fick mindre och mindre plats,
och hon va inte glad.
Slängde elaka kommentarer,
var dag.
att jag va värdelös och äcklig,
någon som andra inte ville ha att göra med.
Någon som aldrig någonsin skulle bli omtyckt.Men jag blev aldrig riktigt fri,
hur mycket jag än försökte fanns hon fortfarande kvar.
Förlåt för mina hårda ord Ana,
förlåt för jag ville att du skulle försvinna.
Hur tänkte jag?
Självklart klara jag mig inte utan dig.
Tack för du inte lämnade mig.

NU får vi lägga upp en ny plan,
ingen får veta att vi sammarbeta,
att vi sträva efter samma mål.
Klistra på en lycklig fasad utåt,
hålla tankarna för mig själv.
Aldrig prata om rädslan långt där inne,
hålla alla på avstånd.
Du och jag kära ätstörning..




Änglarna ropar på mig, de skriker efter mig, ber mig att komma. Komma till drömmarnas värld.Komma dit där allt är tryggt och fint.Där finns inga äckliga monster, ingen som gör en illa......kom , kom , kom...Änglarna ropar på mig, de skriker efter mig, ber mig att komma. Änglarna viskar i mitt öra,att jag inte längre behöver vara rädd.Att jag är välkommen till drömmarnas land.kom , kom , kom...Änglarna ropar på mig, de skriker efter mig, ber mig att komma. Dom säger att nu är det dags,nu slipper du lida mer.Håll i våra händer,kom , kom , kom...Änglarna ropar på mig, de skriker efter mig, ber mig att komma.Dom viskar,att jag slipper vara ensam.Att här har jag dom.Dom tar bort smärta,läker alla sår.kom , kom , kom...Änglarna ropar på mig, de skriker efter mig, ber mig att komma.Jag tar deras händer,jag blundar och ler...Snart är det över ,snart behöver jag ej lida mer.Jag kommer , jag kommer, jag kommer nu.




Fastspänd. jag är onsynlig, hon som ingen ser. Jag är jobbig och besvärlig, hon de får trycka ner, spänna fast. Demonerna är i mig., och jag får panik. Skriker, vill fly... men kommer ingenstans. Har remmar runt hela kroppen. DE vakar över mig, och min panik växer, jag är fastspänd. Ingen förstår hur ont de gör inuti. DE ser inte, känner inte smärtan som bränner. DEmonerna skrattar av elakhet. NU är jag ett enklelt byte, nu kan de ta mig, göra vad de vill, bryta ner mig sakta.. Och personalen bara står och titta på. Jag måste kunna få fly, annas dör jag.




Känner sorg och smärta idag. Allt inombords gör så fruktansvärt ont. Sover med kniv under kudden.. känner mig inte trygg.
Lilla carro är så ledsen för allt. Lilla carro kan inte glömma alla hemskheter som hände förr. Rädslan ser du i hennes ögon. DEn där jagade blicken.. Hon letar efter en trygg plats, där hon kan få vara, bara andas ut, där inget ont händer.
Det har gått många år nu, men jag kan inte gå vidare. Alla jäkla övergrepp.. DE har förstört mitt liv... DE bor där innuti mig, äter upp mig sakta. I alla dessa år har jag flytt i från de, de har gjort så ont, att jag missbrukat allt som går, bara för att orka stå ut. Idag har jag plockat bort dessa flyktvägar, och livet gör mer ont, nu har jag inget att döva de med.
Jag har alltid intalat mig att om jag blundar och inte ser de, de jag inte pratar om har ALDRIG hänt. Så har jag fungerat i många år nu... men allt börja komma i fatt mig. Allt de fruktansvärda har hänt, hur mycket jag än vill glömma allt , så går de inte, de har satt så djupa spår. En bit av mig är död.
Jag bara gråter just nu, får ångest attacker och massa flash backs, de tröttar ut mig.. Alla dessa år av terapi, och jag har inte berabertat någonting.. vi har pratat om de på ytan.. men inte mer.. Jag tror kroppen säger nu att nu är de dags.. NU måste jag börja, för att sedan gå vidare, och kanske kunna börja leva.
Jag har börjat hävda mig lite mer nu.. innan sa jag inget och andra kunde säga eller göra va de ville av mig, fast jag blev skadad av de. Idag börja jag sätta upp en gräns, hit men inte längre.. Inegn har rätt att klampa in i mitt innersta.
Bearbetningen kommer att ta tid, och de kommer väcka så mycket inom mig, och jag undra kommer jag klarA av de? Eller kommer de bli för smärtsamt?
Har jag något val?? VIll jag ha någon förändring??
Jag vill ha en förändring, jag vill ta mig igenom detta. jag vet att de kommer göra så ont, men jag har ju faktiskt bra människor runt om kring mig..så jag hoppas att de lindra mitt fall lite.
Jag hoppas att jag klara av de..hjälpa lilla carro inombords att få lugn..




Min själ är fången av de destruktiva.Ondksn i dina ögon, srämmer mig.Hatet i din kropp,förnedra mig.Jag slår mig fri,letar efter livet.Men min själ är fången,kämpar för att få den fri från all skuld och skam.Jag kämpar för livet.Jag kämpar för att du inte ska dra ner mig till helvetet igen.Jag längtar efter glädje, jag längtar efter ro i min kropp.Jag strävar efter livet..






Sitter och önskar att någon någongång ska förstå, vilket helvete livet kan vara. Vilken kamp de är varje dag..Önskar att någon kunde läsa mina tankar, för jag är för rädd för att sätta ord på de.. När ska någon se igenom alla dessa masker jag har för att skydda mig, för att överleva, när ska någon försöka komma innanför de hårda skalet.. En del tror att jag provocera andra genom att alltid säga "jag vet inte" folk ger upp och tycker att jag är jobbig. Men jag är rädd.. För de få människor jag vågat släppa in en liten liten bit, har försvunnit.. varför skulle andra vilja lyssna på alla hemskheter, varför skulle någon ens försöka..
Jag vill leva, inte bara överleva.. vill kunna andas, vakna en dag utan den ständiga ångesten.. jag hoppas.. men kanske är jag naiv... kanske skulle jag sluta leva i min fantasi värld, kanske dags att vakna upp.. inse att livet inte är nått för mig..




Jag viskar "snälla hjälp mig", men ingen hör....

torsdag 16 oktober 2008

AAAAaa

Skriker och gråter inombords.... känns som livet faller samman,
vem är jag i detta kaos?

Varit hos psykologen nu i morse. Allt gör ont.... så ont... de är smärtsamt att leva. Blir bara så rädd, får svårt att andas, och minnena gör come back i mitt huvud.

"Värdelösa caroline, fula, hemska äckliga caroline...."


jag vill inte vara så äcklig, vill inte vara tjock och trög.... allt som är "jag" är dåligt, aldrig tillräckligt bra..

DE finns två sidor inuti mig, en del av mig som vill ut från mörkret, våga andas och bara vara. VIll kunna känna mig trygg i den "världen", men just nu känns "min" värld tryggast. där är jag bara hemsk och värdelös. Där händer hemska , smärtsamma saker, men de är de jag är van vid, så jag klammra mig fast i de jobbiga..... de som känns tryggast

Jag vill kunna vara trygg, lite på andra, men vågar jag ta den chansen att bli sviken, och lämnad ensam kvar....

DE är ett ständigt krig inne i mig.

lördag 11 oktober 2008

panik....


Natten har varit hemsk, massa mardrömmar....
Sitter och skakar, kan knappt andas.
Minnena gör ont...


Idag ska min lilla syster ha kalas, jag var där en runda igår, för jag orkar inte va där just nu när "alla" är där, de blir för mycket...
Min lilla syster fyller 8år, och hon frågade mig varför jag kände mig dålig..... om jag inte kunde stanna.... *de gjorde ont i mitt hjärta* Mina armar är alldeles ärriga efter alla de destruktivca åren, en gång frågade min systers kompis varför jag hade så måna ärr, min lilla syster svarade, att de va min hund som gjort de. DE lät så roligt......hon tror att de är därför..


varit ute med min hund nu, gick en långrunda... hon är mitt allt.. utan henne hade jag inte funnits. förr bodde jag nästan på psyk, men på fyra år som jag nu har haft henne har jag knappt varit inlagd alls.. hon är min räddning, gör ALLT för henne.
Hon gör mig lugn.....
***

Vem är jag,
jo hon som blev förstörd, bestulen på sitt eget liv.
Flickan som ingen förstår,
hon där, hon som e så konstig.
Vem är jag,
hon som utnyttjades,
som dom sparkade på, när hon redan låg ner.,
Alla hårda ord, ekar fortfarande i hennes huvud.
Vem är jag,
hon som är så rädd, hon som alltid blir övergiven,
hon ingen kan älska,
hon som alla flyr från.
Vem är jag,
hon som inte vågade leva,
inte lita på någon.
Som alltid va ensam.
Vem är jag,
hon som gråter och skriker om natten,
hon som inte står ut,
hon dom fick spänna fast.
Vem är jag,
jo,jag är hon som ingen ser,
jag är hon som flyr..
***

Inom mig är allt kaos.,
de svarta deprimerande livet,
måla jag rött med mina handleder.
***

MIna tårar rinner,
och de lilla hopp jag haft försvinner....
Demonerna skriker,
jag är deras,
de bestämmer..
Utan dom,
är jag ingen.
Med dom är jag deprimerad och sårad.
DE matar mig med ångest,
de är deras näring.
men jag vill inte ha nån näring,
jag vill tyna bort från helvetet.
Mina tårar rinner,
och de lilla hopp jag haft försvinner..
***

Hela min värld rasar..Jag vet inte längre vad jag ska ta mig till..
Jag strävar efter något som är lite lite bättre.,
men ändå trilla jag jag så långt ner.
Gör saker för att straffa / skada mig själv, som jag trodde jag slutat med helt. Trodde jag gått vidare.. trodde att jag strävade efter livet.
Jag blir så arg , ledsen och besviken på mig själv.. Varför klara jag inte stå emot de hemska, varför hatar jag mig själv så mycket..? Varför är jag inte värd att bara vara.. varför alla dessa hemskheter..
Jag minns inte längre hur de är att vara glad, min strävan efter livet " ett vanligt" liv, minskar. DE mörkar bara växer och tar över mitt tänkande , tar över mina känslor.
Jag börja bli rädd nu..
Jag är så trött på att vara jobbig, i vägen och besvärlig..Kanske borde jag vara tyst, stänga in mig i mig själv.. inte prata om de destruktiva som äter upp mig... inte berätta om mina konstiga tankar och mina jobbiga känslor..
Jag står vid en väg som delas till två.. Strävan mot ett värdigt liv, som skrämmer mig.. eller den vägen jag lyckats välja, den mörka och hemska vägen.. vilket håll ska jag gå.? Jag känner bara till de mörka, de hemska..så har livet alltid varit.. där vet jag vad jag får, vad jag kan förvänta mig... men ändå lockas mina tankar till den andre stigen... att bara få vara , kunna andas..
Jag känner mig bara så fruktansvärt ensam. DEt är bara jag och allt mitt kaos. Jag vill inte falla mer, de gör för ont... jag är bara så rädd..
****